Hemma och tatuerad. Inplastad och nu svider det. Men plastic is fantastic. Ni får se sedan när det inte är så sårigt, men det står faith och hope på handleden. Jag är grymt nöjd, men FY FAN jag hade glömt bort sedan den förra jag gjorde (för flera år sedan) hur jävla ont det faktiskt gör.


Love (som ju enligt mig hör ihop med faith och hope) fick sitta på långfingret. Så jävla snyggt, eller hur?! Men för i helvete, tatuera dig inte på fingrarna om du inte har extremt hög smärtgräns eller vill utsätta dig för något fruktansvärt hemskt. Jag tänkte bokstavligen resa mig och gå därifrån. Jag sparkade med benen och klämde sönder mitt sällskaps stackars hand. Tom den helkroppstatuerade killen som tatuerade mig (han borde ju tycka att det är piece of cake med tatoos) sa att fingrarna är den värsta jävla smärtan du kan tänka dig. Men nu i efterhand känns det väldigt värt det, fast jag gör nog aldrig om det.


Min babe är också tatuerad. Vi gillar det. Jag älskar det. Jag ska ha många innan jag dör.

Efter en händelserik förmiddag åt vi kyckling till lunch hemma hos hans mamma. Mys, och nu har vi handlat tacos till kvällen, gått en promenad och njuter eftermiddagssolen. Life is good! Dessutom har jag en glad nyhet att dela med mig av senare...