Jag hade längtat och längtat efter dagens efterlängtade sovmorgon. Äntligen skulle jag få sova ostört tills solen gått upp. Trodde jag... Klockan kvart över sju ringer hemtelefonen typ tjugo signaler. Jag ligger kvar och skiter i att svara eftersom personen bredvid mig snarkar vidare och inte heller svarar (eller ens hör att det ringer). Klockan nio plingar det på dörren och Disa ylar. ORKA. Babe rusar upp och drar på sig byxor och öppnar, jag ligger kvar, men är vid det här laget jävligt klarvaken. "-Hej, jag skulle byta ut en trasig kylskåpsdörr..."

JÄVLA IDIOT, just idag, på min första sovmorgon sedan andra världskriget kommer du med den där jävla kylskåpsdörren. Det var åtta veckor sedan vi ringde och anmälde den trasig. Bra, nice, skön framförhållning. Jag ligger kvar i sängen och tänker att det där kan dem väl styra upp själva, försöker somna om. Men nej, dem börjar disskutera vad som är trasigt och varför och om dörren verkligen måste bytas. Jag ger upp, kastar in handduken, och går upp. Åt helvete med den sovmorgonen... Det krävdes en kvinna för att få den där förbannade kylskåpsdörren på plats. Trots att en av dem hade yrkesutbildning... Visst är det fantastiskt?!


Jobbveckan har bestått av många bullar, skvaller och flera koppar med varm choklad. (Vi har istid på jobbet, jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv som jag gör här...)

Ikväll blir det någon form av lasagne och sedan soffan. Jag har blivit lovad massage. NICE! Snart, snart, snart fredag...